Please respect the copyright that belongs to Jens Holmlund.
© 2004 Jens Holmlund. All rights reserved.

Yoko Ono – Remember Love

Jag och Krille åkte in till Stockholm vid 12 tiden för att gå på Yokos utställning i kulturhuset – Remember Love. Det kändes ganska konstigt att frivilligt betala 120 kronor för tåg fram & tillbaks för att gå på en konstutställning, något som vi aldrig gjort förutom med klassen i sexan när vi var i Bror Hjorts hus i Uppsala.



När vi kom till Sergelstorg kollade vi upp mot kulturhusets väggar och såg en stor vit affisch med den svarta texten ”REMEMBER LOVE” som påminde om den gamla John och Yoko affischen ”WAR IS OVER (if you want it)”. Efter att ha letat efter ingången till kulturhuset några minuter och efter att ha gått runt lite så hittade vi dörren och åkte upp till femte våningen. Gratis inträde upp till 19 år! Perfekt, bara att ta ett program och gå förbi kassan.

Det första vi möttes av var 6 olika ingångar till utställningen. En ingång var smal med speglar vid huvudhöjd och vid fothöjd. Den bredvid var en trappa som slutade tvärt. Den tredje var en låg ingång där man var tvungen att krypa, efter den var det en avsmalnande ingång och den sista, eller dom sista var en U-gång där man bara gick runt och kom ut vid ingången igen.

Vi valde den avsmalnande mittengången och gick in. Vi ville se mycket bilder på John men man förstod att detta var en utställning som bara fokuserade på Yokos konst. Det första vi såg när vi kom in i den vita utställningssalen var en vit stor duk med olika stora hål. ”Fyll hålen med valda delar av din kropp. Använd din fantasi”. Vi gick fram och testade med armar och såg då en bild på John och Yoko med vita flaggor och när man gick närmare såg man att det var från Utopia tiden. John lika vacker som vanligt!

Bakom bilden fanns nästa del av utställningen, nämligen Imagine Peace Map Room fyllt med kartor över alla olika världsdelar, kritor, Imagine Peace affischer och stämplar tryckta med Imagine Peace. Syftet med rummet var att man skulle ta en stämpel och stämpla den världsdelen som behövde fred. Mest stämplar fanns det i mellanöstern.

Runt en stor tjock pelare om man kan kalla det för det så satt det 21 likadana bilder som liknade John. Bilderna var suddiga och det visade sig att Yoko hade ”smält ihop” en bild på hennes man, på hennes far, och på hennes son.

Vi gick vidare och såg att mitt på en vit vägg satt en vit telefon (en Telia sonera vad det visst) och en lapp där det stog att när det ringde så skulle man lyfta luren. Men det ringde aldrig under vår visit, men vi läste i UNT att om det ringde så skulle det vara Yoko själv som ringde. Synd att vi missade det.
Verket bredvid telefonen hette ”Cleaning Piece/Riverbed” och bestod av en flod av stenar och två rutor på golvet med massa stenar i. Den ena rutan var för glädje och den andra för sorg. Också i det här verket skulle man vara delaktig i konsten och lägga en sten i sorg rutan om man hade en stor sorg, eller en i glädje rutan om man kände glädje.


Efter telefonen och ”Cleaning Piece/Riverbed” gick vi in i ett mörkt rum med sex olika skärmar som visade olika filmer olika dagar, och dagen vi var där hette filmen ”våldtäkt”. Filmen var regisserad av Yoko i samarbete med John och visades med 10 sekunders fördröjning på dom olika skärmarna. Den handlar om hur två kameramän följer efter en tysk tjej från en kyrkogård in till hennes lägenhet. Typisk sextiotals alternativ film i stil med John och Yokos tidigare Två jungfrur och Bed-In.


När vi kom ut från det svarta rummet med filmen fanns nästa verk på väggen bredvid. Det hängde en ficklampa på väggen i en kedja och bredvid den hängde en till kedja, fast utan ficklampa. Vi antog att någon tagit den ena. Syftet med verket var att man skulle signalera ut i universum, med morse, ”I love you”. Det fanns även strålkastare på kulturhusets tak som skickade samma medelande på nätterna.

Nästa konstverk var en korridor man gick in i där det satt högtalare längs med taket. Från högtalarna kom ett hostande ljud, och verket hette också ”Cough Piece” och var olika hostningar som Yoko blandat ihop och gjort ”musik” av.

Cough Piece följdes av ”Blue Room”. Inte ett blått rum, utan ett vitt var det. Det var meningen att du skulle föreställa rummet som blått. På väggen stog 15 meningar, bl.a. ”This is not here” som vi känner igen från den tiden i John & Yokos liv. Fast rummet blev aldrig blått, i alla fall inte för oss.

På väggen innan ”Blue Room” satt det vi mest ville ha. Ett foto på John. Och Yoko. Eller det var två likadana foton som hette ”From my window : La Fortuna”. Det var en väldigt fin bild på dom två, och det var som att man tittade ut eller in genom ett fönster. John lika vacker som vanligt!

Nästa ”verk” om man kan kalla det för det var en vit korridor med högtalare, men ut ur högtalarna kom inte hostningar, utan denna gång var det Yokos vackra(?) stämma som hördes. Det var albumet Season of glass som spelades. Yoko skrev det som en reaktion på mordet på John. På framsidan av skivan står det ett vattenglas och bredvid ligger Johns blodiga glasögon på deras fönsterbräda i deras lägenhet i New York. Yoko skrev och sjöng om världens alla problem för att dämpa sin egen sorg över John.

Vidare i samma korridor fanns ett halvt rum. Ja det låter konstigt men verket hette faktiskt ”Half a room – Hospital version”. Allting i rummet var vitt – och halvt. En halv spegel, en halv säng, ett halvt bord, osv. Yoko menade att molekyler är så nära att försvinna, och dom står på gränsen till att falla isär. Och luften är det enda vi människor delar i världen, och det är sorgligt. I slutet av samma korridor var det en svart tunnel. ”Rainbow Postcard” hette det. Och längst inne i den svarta tunneln fanns det ett vykort med en regnbåge på. Mycket vackert var det.

Det sista verket vi såg var ”Crickets”. I små burar som hängde ner från taket låg det syrsor, ja nu låg det inga syrsor där men som så mycket från Yoko handlar det om ”Imagine”. Syrsorna var hämtade från olika ställen i världen, och olika händelser på dessa ställen. Hiroshima, Bosnien och såklart 8 December 1980, New York. Meningen var att man skulle reflektera över alla dom olika händelserna, och kanske skriva ett eget syrsa-minne i en bok som låg där.
Jag skrev om min katt som åt upp en syrsa för några år sen, och Kristoffer skrev nåt om John.

Det var alltså dom verken vi såg på utställningen. Vi visste också om att Yoko hade satt ut affischer på hennes rumpa på olika offentliga toaletter i Stockholm, där man fick skriva sina olika toalett-tankar.

Utställningen var ungefär som vi förväntade den att vara. Den var väldigt vit, och det kändes som att gå på utställningen där John träffade Yoko, efter vad man hört vad som fanns där. Det kändes som att det nya var gammalt, och att Yoko fortfarande var kvar på 60-70 talet. Yoko har en väldigt intressant stil, där man som åskådare själv får delta i konsten och vara med att skapa helheten. Det märktes att Yoko på den här utställningen verkligen hade valt att koncentrera sej på sej själv och inte som Yoko&John. Men det gick inte att helt utesluta John, och det ville hon nog inte, eftersom John har varit en stor del av hennes liv och hennes konst, och också hjälpt henne med denna. Och utan John hade hon inte varit det hon är idag.

Som John sa: ”Världens mest kända okända konstnär”.