For the moment is this article only presented i Swedish.



Denna recension speglar endast mitt eget tycke och smak, och personliga tankar. Låtarnas betyg är satta i förhållande till varandra och respektive skiva.

Album info: Om det är någon av McCartneys skivor som kan kallas klassiker idag så är det denna platta, inspelad i Lagos, Afrika och i London under 1973.
Omgiven av mindre roliga händelser; (Gitarristen Henry McCullough & trummisen Denny Seiwell hoppade av bandet strax innan resan till Afrika, Paul & Linda blev dessutom rånade under en vandringstur i Lagos) kom Band on the run att bli Wings största skivframgång.

Är skivan egentligen så bra som legenden säger? Här får ni mitt svar:


Låt för låt betyg:

1. Band on the run – En låt som tar lyssnaren tillbaks till ”Abbey Road” tiden, då Macca kunde göra en hel låt av korta låtideer. Och även denna gången blir resultatet magiskt. En av hans absolut största låtar någonsin och har självklart en given plats i setlistan även under senare årens turnéer.

BETYG: 10/10

2. Jet – Även detta är en underbar låt som Paul gärna inte lämnar utanför konsertschemat.
En rivig rockare där Pauls trummor driver på Dennys gitarrer, och Lindas moogsynt får en chans att skina under solot. Dock är produktionen lite tunn för en sådan här fartfylld låt så att mitt tips är att ni söker upp
någon av liveversionerna från 1976, 1989 eller 2001.

BETYG: 9/10

3. Bluebird – En släkting till Blackbird fast egentligen en helt annan typ av låt.
Med akustiska gitarrer och slagverk gör Wings här en av de bästa men sorgligt nog mest bortglömda ballader.
Ett snyggt saxofonsolo av Liverpoolfödde Howie Casie och otroligt snygga sångstämmor av paret McCartney & Denny fyller ut låten på ett magiskt sätt. Detta är en pärla som borde få mer uppskattning idag.

BETYG: 10/10

4. Mrs Vanderbilt – Ytterligare en låt som omges av akustiska gitarrer men denna gången är tempot högre.
Det är också den första låt på skivan som inte når upp till de magiska höjder som skivans tre första låtar gör.
Texten som handlar om tiden i Afrika, är även den lite åt det naiva hållet och tillhör inte någon av albumets toppar. En okej låt helt enkelt.

BETYG: 5/10

5. Let me roll it – En bluesrock baserad långsam låt med snygg sångmelodi som blev till en livefavorit på 70 och 90talet.
Studioversionen har en sparsmakad produktion, och visst kan man säga att hela låten är en liten hyllning till
Lennons tidiga 70tals produktioner. Men precis som med Jet så kommer låten bättre till sin rätt live.

BETYG: 8/10

6. Mamunia – Detta är ett av de nummer som belönar de lyssnare som bemödar sig att gå djupare in i McCartney & Wings produktion än hitsen. Ett attraktivt akustiskt spår med mycket stämsång och lite afrikanskt slagverk.
En pärla för finsmakarna.

BETYG: 7/10



7. No words – Denny Laines första stora bidrag till ett Wingsalbum är även den totalt överskuggad utav skivans mer kända låtar. Synd, för det är en riktigt bra låt där Laine tar hand om huvudmelodin på verserna och refrängen
och Macca sjunger det superba sticket. Tyvärr slutar låten för fort precis när gitarrerna har börjat lira ett solo som gärna kunde hörts mer av.

BETYG: 7/10

8. Picassos last words (drink to me) – Efter ett samtal med skådisen Dustin Hoffman skrev Paul denna akustiska lägereldslåt som är ett av skivans mästerverk. Från att vare en historia om Picasso med tillhörande fransk/engelsk dialog, går den över i en stillsam refräng från ”Jet”, tillbaks till ”drink to me” delen och så efter en stund
avslutas med sångslingor från ”Mrs Vandebilt”. En superb produktion och en bra mjukstart inför skivans mästerverk.

BETYG: 9/10

9. Nineteen Hundred And Eighty Five – Så har vi kommit fram till skivans avslutning och en av de bästa låtarna som Wings någonsin spelade in. Två år innan diskomusiken slog igenom i världen lägger McCartney trummor med discorytm, pumpande oktavbas, ett drivande pianospel och i botten av allt en mullrande moogsynt.
Som om inte det var nog så lägger McCartney en melodi som sätter sig som ett spjut i skallen och stämningarna i låten blir större och mindre allteftersom låten fortsätter.
Den ödesmättade moogen blir allt mer orkanlik ihop med blåsinstrumenten och tillslut stannar allt upp och
vi tillbaks till skivans början och en refräng från öppningslåten ”Band on the run” tonar sakta ner tills allt är tyst.

BETYG: 10/10






Slutomdöme och betyg:

Band On The Run är en klassiker! Låtmaterialet är nästan överlag på topp, ingen av låtarna är direkt dåliga. Det enda man kan klaga lite på är produktionen på de mer fartiga låtarna som *Jet*.
Även rockande singellåten *Helen Wheels* led av detta, men det är ovidkommande när skivan i helhet är och förblir en av McCatney & Wings bästa prestationer.
Denna är ett måste i skivhyllan. Den remixade/remastrade dubbel-cdversionen innehåller även intressanta intervjuer och låtklipp om hur skivan kom till.

Slutbetyg: 75/90 (5/5)