Denna recension speglar endast mitt eget tycke och smak, och personliga tankar.
Låtarnas betyg är satta i förhållande till varandra och respektive skiva.

Album info: Pauls första soloplatta som släpptes i April 1970 mitt under Beatles upplösning, påbörjades under julen 1969 men själva inspelningarna hölls enligt uppgift under januari och februari 1970 i Maccas eget hem och i Abbey Road Studios.

Låt för låt betyg:

1. The lovely Linda - Pauls hyllning till fru Linda öppnar albumet och genast slås man av hur lekfullt och opretantiöst det låter. Det var den första låten Macca spelade in på prov när han skulle testa sin hemmastudio. Tyvärr tar låten slut aldeles för fort och skulle nog (liksom flertalet låtar på denna skiva) ha blivit ännu bättre om det gjorts mer arbete med låten. Söt utfyllnadssak helt enkelt.

BETYG: 5/10

2. That would be something - Bluesbaserad sak som även den borde fått mer kött på benen. Gjordes i en bättre och mer arrangerad version på 1991 års Unplugged skiva.

BETYG: 6/10

3. Valentine day - Onödig instrumental som borde fått vila i Maccas privata samlingar.

BETYG: 2/10

4. Every night - En pärla som inte lirades live förren på Wings sista turné 1979. Den spelades in två gånger och det va andra versionen som valdes till skivan. Man kan ju undra hur en sådan här stark låt hade låtit i händerna på The fab four.

BETYG: 10/10

5. Hot as sun/glasses - Charmig instrumentallåt som först provades under The Beatles "Get back" inspelningar, och som gjordes i en fartfylld version under Wings 1979 turné.
En överraskning kommer på slutet när man får höra ett fragment av låten "Suicide" som McCartney skrev åt Frank Sinatra. Först på senare år har Paul framfört låten i så gott som sin helhet (kolla upp framträdandet hos Parkinson från 1999).

BETYG: 7/10

6. Junk - En av McCartneys bästa tidiga "solo" ballader skrevs redan i indien 1968 och bandades som demo samma år (se The Beatles Anthology 3). Därefter glömdes den bort och grävdes upp igen inför denna skiva. En av Pauls ljuvligaste melodier.

BETYG: 10/10

7. Man we was lonely - En av alla dessa Macca låtar som kanske inte faller alla i smaken. Töntig säger en del medans andra tycker precis tvärtom. Jag tycker själv att låten är fin och det enda som egentligen drar ner betyget något är en tveksam sånginsats från Linda.

BETYG: 8/10

8. Oo you - Skivans tyngsta spår som kunde varit helt kanon om Pålle försett den med en vettig text och gjort lead sången lite mer seriös. Häftigt riff annars.

BETYG: 6/10

9. Momma miss America - En rätt ok låt om den gjorts klar och kanske haft någon form av melodi. I detta skick blir den snabbt tröttsam och borde tagits bort.

BETYG: 3/10

10. Teddy boy - En typiskt gullig Macca låt som provades på under Beatles sista år som band. Att Lennon aldrig gillade den kan man höra på Anthology 3 skivan men här framför Paul den med lite mer seriös framtoning vilket gör låten bättre. I stil med Ob-la-di-ob-la-da, Maxwell´s silver hammer och When I´m sixty four så är detta en låt som man antingen gillar eller ogillar.

BETYG: 7/10

11. Singalong junk - En karaoke version av "Junk" och en helt onödig sådan. varför denna togs med är lite svårt att förstå. Visst den är jätte fin och underbar men som sagt onödig. Hade McCartney vid denna tiden slut på låtideér?

BETYG:4/10

12. Maybe I'm amazed - Så kommer vi till den låt som nog de flesta håller som skivans bästa. Ett bevis på att även i de mörkaste stunderna av sitt liv kunde Paul prestera låtar i världsklass. Idag låter detta studioorginal kanske lite tunn och inte så explosiv som senare liveversioner skulle göra men det är fortfarande så in i helsikes bra.

BETYG: 10/10

13. Kreen-akrore - Total utfyllnad. Det är sånt här skräp som har gett McCartney dåligt rykte. Inte en chans att de andra Beatlarna skulle ha låtit en sådan här meningslös sak hamna på en Beatlesskiva (OK kanske John möjligtvis). Maybe I´m amazed borde fått avsluta den här plattan.

BETYG: 1/10

Slutomdöme och betyg:

Paul McCartneys debut som soloartist måste kommit som en
chock för publiken som var van vid att höra storslagna produktioner alá Abbey Road från honom.
Sparsamt inspelad med endast Linda
som medarbetare slog sig Paul in på en stig som inte gjorde
honom populär bland kritikerna som kallade skivan för halvfärdig och banal.
Och visst har dom rätt i att många låtar nog skulle fått förbli
outgivna eller ialla fall mer genomarbetade. Fast som på vilken annan McCartney skiva som helst så finns här små diamanter,
och plattans väldigt nakna produktion (Let it be naked, någon?) har idag en rätt stor charm.

85/130 (3/5).