Så är det över två veckor sedan man begav sig till liverpool. Vilka minnen och vilka konserter.

Det kändes tomt de första dagarna hemma i sverige igen. Livet började kännas så hemtrevligt där borta på något vis.

Men nu är man hemma och lyckligtvis har man även semester. Så man kan fortsätta njuta av musik när man vill.

Igår var det utgivningsdatum för Brian Wilsons nya album “That Lycky old sun” och givetvis blev det ett inköp.

Jag har hört albumet live redan för ett år sedan när jag såg Wilson framföra det i London och det låter fortfarande rikigt bra.

Nu sitter man o tittar ut över ett mindre soligt göteborg, regn o rusk är perfekt för att krypa upp i soffan o avnjuta en musik-dvd, en skiva eller en film.

Låt oss hoppas på lite beatlesrelaterade saker nu i höst-

Tills dess.. faväl!

Igar var helt klart en av hojdpunkterna pa veckan. Vi sag pa ett band som heter the fab four och de gjorde en hel show om Beatles story med musik och prat. En skadis fran Pulp Fiction agerade som Ed Sullivan och det var sagolikt bra. De fyr akillarna som skulle agera beatles var faktiskt sa nara originalet man kunde komma.

Jag och Tabbe bara stod och gapade…

Senare pa kvallen fick man sjalv ga upp pa scenen och sjunga The Whos “Listening to You” med bandet Repeatles. En drom som gick i uppfyllelse att sta pa scen i beatlarnas hemstad.

Imorgon ar det hemfard vilket kanns lite ledsamt men det ska samtidigt bli skont att komma hem.

Igar var det trevligt varre, massa bra shower bla ett Queen coverband som nog var nagot av det basta jag sett i “hyllings”vag. Det VAR helt enkelt Freddie som var pa scen.

Kvallen avslutades med lite forfriskningar i baren, massa sang och musik o trevligt folk.

Idag har vi varit o kollat runt pa olika stallen som har beatlesanknytning i standen. Vi akte pa “the magical mystery tour” bussen.

Nej nu blir det mat och ikvall vankas det Badfinger, Wingsbanned och the overtures.

see ya

Sa har man varit har i tre dagar nu, sett manga bra band och traffat mycket trevligt folk.

Det ar sa mycket intryck att ta del av sa man blir aldeles matt. Idag tex har vi varit pa rundtur och bla kollat in Jacaranda, klubben dar beatles borjade spal pa i liverpool.

Konserterna ar blandade och helt underbara, stort omnamnande till Pepperland som igar gjorde deras basta spelning nagonsin enligt mig. Allt var kanonbra och man var stolt ovar att vara svensk efterat.

Andra mycket bra band som jag har lagt pa minnet ar tjejbandet “The Beatelles” (vars bassist jag nog ska gifta mig med) , The Blue Meanies (som hade en “Paul” vars rost inte var av denna varlden i latar soom Oh Darling.

Svenska stonesbandet Rocks off gjorde aven de an oerhort bra spelning under gardagen.

Vi var aven och tittade pa John & Pauls barndomshem och magin att vara dar var pataglig. Vilka rysningar man fick.

Idag ar det dags for konvent och ett gig till med Pepperland och ett Queen coverband.

From me to you! Love is alll you need

3 timmar tills man måste bege sig till flyget.. Tabbe ligger i soffan och småsover och jag uppdaterar min blogg.. På tvn rullar en dokumentär om Beach Boys.

Har ännu inte packat klart, det blir väl så att det är färdigt precis innan man ska dra

Imorgon kommer man få så många intryck att det nog kommer bli ett långt blogginlägg nästa gång.

Until then… take care!

5 dagar tills man åker till Beatles hemstad, jag har inte riktigt hunnit fatta det ännu.

Men det kommer väl som en smäll när man väl sitter på planet. eller så fattar man det när man väl är där.

Imorgon blir det att packa och göra allting klart. Får inte glömma att fylla mp3spåelaren med massa bra musik

nej nu blir det att lyssna på lite Lennon!

Nu när vi har haft höst ett tag och vintern bärjar kyrpa upp på oss så är det ju alltid väldigt skönt att ha sina nära och kära runt sig.

Bor man (som jag) rätt lång ifrån familj och släkt så får man besöka vänner eller varför inte krypa upp i soffan, dra en täcke om sig och njuta av en bra film, konsert eller skiva ihop med något varmt att dricka, och kanske lite pepparkakor såhär inpå julen?

Just musik kan ju vara en stor hjälp överhuvudtaget om man känner ensamhet.

Så min fråga är helt enkelt vad för typ av låtar brukar ni lyssna på när ni känner er ensamma och vill ha lite uppmuntran, och vilka låtar passar bäst att bara sitta och mysa till?

Jag återkommer själv med mina val i nästa blogg

Så fyller kanske rockhistoriens viktigaste platta 40 år!

Alla har man en åsikt om denna skivan, vissa tycker den är överskattad vissa håller den högst av alla Beatlesplattor.

Men varför? Är det för att den är en sådan milstolpe att man inte kan tycka den ‘är dålig?
Eller håller verkligen alla låtar så otroligt hög standard.

I mitt tycke är albumet bäst som en helhet, när den spelas från början till slut.
Tar man och jämför låt för låt så tycker iallafall jag att den inte är någon av gruppens starkaste album.
Då håller jag både Revolver, Den vita dubbeln och Rubber Soul som starkare album rent låtmässigt.
Och Strawberry Feilds och Penny Lane är för mig bättre än nästan allt på Sgt Pepper.

Men ändå.. det är något speciellt med Pepper för man vet att när den kom så hade musikvärlden inte hört något liknande.
Ialla fall är det ju så legenden är, men kollar man olika skivor som släpptes under 1966 och början av 1967 så fanns det band som egentligen var lika banbrytande..

Men ändå.. Beatles var världens mest berömda grupp och givetvis spelar en sådan sak en stor roll när man släpper en skiva.
När beatles släppte en ny skiva så lyssnade hela världen.
Men tänk er tanken om ett mindre känt band hade släppt denna platta.
Hade den då räknats som en milstolpe i rockhistorien?

I mina ögon är det dessa låtar som idag verkligen tar andan ur mig:
With a little help from my friends
Lucy in the sky with diamonds
She´s leaving home
A day in the life

Genialiska låtar helt enkelt.

Sedan har vi låtar som är mycket bra men som jag inte tycker når topparna:
Sgt Pepper

Getting Better
Fixing a hole
Lovely Rita

Och så de låtar som om jag ska vara riktigt ärlig inte är några musikaliska mästerverk men som ändå har någoting visst.

Being For the benefit of mr kite
Within you without you
When I´m sixty four
Good morning good morning
Sgt Pepper reprise

I fallet med dessa sista låtar så kommer folk att säga “ja men den låten är ju jättemysig, cool, fräck, häftig.
Men är den bra? I jämförelse med andra låtar på skivan och i jämförelse med andra låtar ut Beatleskatalogen.

Produktionen gör ju sitt också.
Hade inte cirkusljuden funnits i “Mr Kite” så hade låten varit tämligen ordinär.
Och hur kul hade “Within you” varit utan indiska intrument?

Som sagt så är det helheten som fortfarande är förbluffande med Sgt Pepper.
Inte de individuella låtarna.
Och idag ska jag bannemig höra på skivan rakt igenom och bara låta mig sväpas med till Pepperland.

And I know I will enjoy the show.

Frukta inte.. när Maccas nya skiva släpps kommer den givetvis få sig en lika stor omgång som Chaos and Creation fick vars recension ni kan läsa här:

http://www.beatlessweden.com/modules/smartsection/item.php?itemid=12&sel_lang=swedish

Men eftersom endast singellåten har kommit ut på nätet så är det just den jag ska skriva lite om. Spänningen stiger…

jag har sagt det förr och jag säger det igen; det är alltid lika kul när Macca släpper nytt för man vet vad man får men ändå inte. Han har en förmåga att hitta nya ljud och ny stil på sitt redan klassiska sound.

Och så även här; Ever Present Past har ett väldigt trevligt gitarrarr som går igenom hela låten. För ovanlighetens skull är det inga tempon och rytmer som ändras fram och tillbaka som i tex Fine Line utan detta är en väldigt dansant rytm som går igenom hela låten. Försöker Paul komma in på Londons uteställen?

Men det finkar ypperligt tack vare att instrumenten får fritt spelrum och musiken får andas. Det är ingen jätteproduktion utan det känns luftigt och smakfullt. Nu är det tyvärr bara en halvtaskig mp3version som finns ute på nätet. Ljudet kommer låta betydligt bättre när väl cdn har släppts och då kommer även nya nyanser i låten att uppfattas, det garanterar jag. texten är tydligt inspirerad av det faktum att macca nu inte har tid för kvinnor längre utan hela tiden blir påmind om sitt förflutna och det han kanske borde syssla med (Linda och sin musik). “i´ve got no time to be a decent lover” talar sitt tydliga språk.

Det är skönt att Paul återigen har brytt sig om att göra en vettig text, det känns som mognaden från förra skivan sitter kvar. Iallafall i denna låten. Macca sjunger bra förövrigt, det låter ledigt och avslappnat även om det är en uptempo låt och det märks att det är detta han har haft som tillflyktort senaste tiden genom alla tråkigheter.

Så kommer vi fram till min favoritdel; refrängen. Den är uppfinningsrik, sätter sig som klister och det dyker upp intressanta moogsynth ljud som påminner om det som Lennon spelar i början på Baby you´re a rich man. I LOVE IT! I det stora hela har Paul gjort det igen. Detta är hans bästa singelsläpp innan ett album sedan My brave face var försmak på Flowers in the dirt.

Ser fram emot att få cdn i min hand när den släpps! betyget får dock vänta tills hela albumet MEMORY ALMOST FULL recenseras! Nu ska jag lyssna på låten igen…

Visst är det fantastiskt, ja men tänk er själva. Under några få år på 60talet så flödade kreativiteten ur grupperna och artisterna som aldrig förr eller senare.

Låt oss titta på lite statestik;
Från 1962-1967 så gjordes så mycket musik att man nuförtiden inte kan fatta hur tiden fanns att ens göra dessa låtar och skivor som numera räknas som enorma klassiker.
Beatles gav mellan dessa år ut 8 skivor och ett stort antal singlar och två Ep skivor.
Pressen på Beach Boys eller snarare deras musikaliska hjärna Brian Wilson måste ha varit ännu större för mellan 62-67 spelade  gruppen in inte mindre än 13 album (inkl den outgivna SMILE).
Dylan i sin tur släppte 8 fantastiska album och Stones (som inte släppte sitt första förren 1964) gav ut 6 Lp skivor fram till slutet av 1967.

Enastående bragder om man jämför med vad dagens grupper och artister klarar av. Att sedan de flesta skivor från den perioden blivit stora klassiker idag gör ju inte saken sämre.
Låtarna håller tack vare att det var bra grundmaterial från starten, vare sig det är lågmälda produktioner som Blowing in the wind, Surfin USA, And I love her och It´s all over now eller mer genomarbetade verk som Like A Rolling Stone, Wouldn´t it be nice, Penny Lane och She´s a rainbow.

Musiken mellan 1963-1973 är enligt mig den bästa som gjorts, dock ska man inte glömma bort all de underbara grejerna som gjordes innan och efter denna tidsperiod.
Varför snöa in sig på en stil, ett band, en artist osv när det faktiskt finns så otroligt mycket underbar musik att upptäcka bara man vågar öppna sina sinnen.

Som Beach Boys sjöng så vackert: Add some music to your day.